Get all 139 War Against Yourself releases available on Bandcamp and save 90%.
Includes unlimited streaming via the free Bandcamp app, plus high-quality downloads of Sváigas, Vom Herbst Zum Winter Zyklus, Gastsång, Bumerke, MMXXII/MMXXIII, The Northern Throne, To The Dreary End, The Pleasure Of Suicide..., and 131 more.
1. |
Ensamtal
02:07
|
|||
La haine et la violence, cela semble être tout ce que je vois.
Je marche doucement tel un homme revenu du royaume des morts.
Du Black Metal dans les oreilles et Satan dans mon épais sang me donnent l'énergie pour continuer à marcher et à m'émerveiller.
Hier il fesait moins dix-neufs degrés et aujourd'hui seulement un degrés de plus.
De quoi puis-je encore douter ?
Je veux ce corbeau géant qui puisse m'emmener sur les plus hauts sommets,
Là où la neige ne retire jamais ses griffes de la terre,
Afin que je disparaisse dans le froid en l'ignorance, sur ces lieux majestueux, adieu
|
||||
2. |
Isögd
08:30
|
|||
Du sommet de västerbotten,
l'hiver me caresse de son frimas
et je me laisse pas a pas prendre par le froid,
jusqu'a la mort.
Je serai bientôt détenu dans cette glace,
la ou personne ne me trouvera.
Voici alors venir des cris et des sourires lugubres,
le puissant souffle du vent
a la fois blême et sombre m'écorche le visage.
Aucune vie ne semble lui resister.
Sont-ce des cris ou des rires que j'entends?
Non simplement quelques souvenirs plainties de ma vie que je quitte. La neige tourbillonne autour de moi et semble essayer
de couvrir mon corps pour me protéger de ces vents froids.
En vain...
Je prends alors plaisir a lentement mourir
et me mets a sourire les yeux grands ouverts,
Glaces, dans ce royaume desolé.
Je prends mes gants, mon bonnet et mes chaussures
et les jette dans le vide
Je detache mes cheveux,
urine una derniere fois,
Je prends une gorgée de vodka en repensant au passé,
Mais il est venu le temps pour moi de mourir au sommet
souriant, mouriant, ici et a jamais.
|
||||
3. |
En skogens konung
06:48
|
|||
Sittandes på en vindfallen gran
Med talismanen som sällskap
Jag andas tungt mellan klunkarna
Och jag stirrar på naturen omkring mig
Skär mig en bit torkat renkött och suckar djupt
Greppar tag i min varberger ziz och vanarar in bland granarna
Ensam med whiskyn en älgstudsare och mina förfärliga minnen
Halsar ett par feta klunkar till för att lugna mina sinnen
Jag kliver ut på en myr
Solens strålar möter mitt vindbitna anlete
När jag blickar upp mot de majestätiska fjällen
Jag lämnar mörkret i den täta granskogen och som en vägvisare
Vilar solen stolt över ett lågfjäll
Mitt fjäll
Jag beger mig dit
Bruset från glaciärflödet som smekande rinner med ???
Vinden och grenarna som slåss med varandra
Fåglarnas försikliga kvitter
Myggornas surrande
Jag hör skogens hjärta
Och det slår i takt med mitt
Jag är lamslagen av naturens skönhet
Och den känslan av denna efterlängtade tillhörighet
Jag passar in
Men fjällen kommer inte kunna hålla borla min höstsorg
Och jag känner det onda trycket växa uti min bröstkorg
Oktober rider allt närmre
Med sin mörker och sin köld
Ensam emot höstens vapen står jag utan sköld
Mina mörka tankar är allt för tunga att bära
Så jag offrar min kropp till dig min kära
Av mig skall det bli blommor och grönt
Till en av skogens kungar skall jag bli krönt
Moder jord
Dela med dig av din harmoni
Visa din qudomliga empati
Fyll mitt tomrum här inuti
Moder jord
För mig bort från denna dystopi
Ge mig amnesti
Snälla sätt mig fri
Av jord är jag kommen
Till jord skall jag åter bli
|
||||
4. |
||||
Gatulyktornas gulaktiga sken
Blänker likt glasskärvor i den djupa snön
Bakom mig jag hur fotspåren snöas igen
När vi svänger av vägen
Och vandrar in i skogens förlåtande mörker
Låt naturen sona våra synder!
Snöflingorna faller så lugnt ifrån den svarta skyn
Månskenet tar sig in mellan de snötäckta granarna
Och är det enda som lyser upp
Hennes vackra ansikte där hon ligger i snön
Tårarna hennes ser så kalla ut
Blänker likt diamanter i månskenet
Det känne som att mina stelfrusna fingrar ska gå av
När jag trycker ned hennes ansikte i det kalla vita
Hon slutar gråta
Och stretar inte längre emot
Jag släpper henne och lägger mig intill
Lakttar hennes fagra anlete
Och torkar bort en halvfrusen tår från hennes kind
Den kyliga vinden börjar blåsa allt starkare
Och under ett tjockt täcke utav vitaste snö
Kommer mitt samvete att rentvås
Med slutna ögon inväntar jag hin håle...
"Help me! my brother is dead...
What's your name?
"Nicky"
What do you mean by your brother's dead?
HE KILLED HIMSELF...
How did he do it?
With a gun...
Ok, are you home alone?
I'm alone with my sister...
Ok...
Get somebody here quick...
Did you just find him Nicky?
Yeah, no he's dead...
Nicky stay on the phone with me! Ok?
Why'd you do it?
Nicky, I've got help on the way, you just wait a minute. Ok?
Hurry please...
Nicky, don't hang up on me ok?
I won't just crying!"
Vad gäller er andra
Ta på er varma kläder
För i denna vinternattens kyla
Är ni alla lika frusna som jag
Ni befinner er i mitt eviga mörker
Och ni är alla lika kalla som mitt inre
Hoppas ni trivs!
Hoppas ni trivs!
Hej då!
|
||||
5. |
Enivrante petite colombe
03:35
|
|||
Dans ce rêve, Jung se trouve assis
devant une table taillée dans de l'émeraude.
Une colombe se pose sur la table,
se transforme en petite fille blonde.
|
||||
6. |
Nuit de neige
08:09
|
|||
La grande plaine est blanche, immobile et sans voix.
Pas un bruit, pas un son ; toute vie est éteinte.
Mais on entend parfois, comme une morne plainte,
Quelque chien sans abri qui hurle au coin d’un bois.
Plus de chansons dans l’air, sous nos pieds plus de chaumes.
L’hiver s’est abattu sur toute floraison ;
Des arbres dépouillés dressent à l’horizon
Leurs squelettes blanchis ainsi que des fantômes.
La lune est large et pâle et semble se hâter.
On dirait qu’elle a froid dans le grand ciel austère.
De son morne regard elle parcourt la terre,
Et, voyant tout désert, s’empresse à nous quitter.
Et froids tombent sur nous les rayons qu’elle darde,
Fantastiques lueurs qu’elle s’en va semant ;
Et la neige s’éclaire au loin, sinistrement,
Aux étranges reflets de la clarté blafarde.
Oh ! la terrible nuit pour les petits oiseaux !
Un vent glacé frissonne et court par les allées ;
Eux, n’ayant plus l’asile ombragé des berceaux,
Ne peuvent pas dormir sur leurs pattes gelées.
Dans les grands arbres nus que couvre le verglas
Ils sont là, tout tremblants, sans rien qui les protège ;
De leur oeil inquiet ils regardent la neige,
Attendant jusqu’au jour la nuit qui ne vient pas.
|
||||
7. |
Outro
06:07
|
Streaming and Download help
If you like Furvus Spiritus Ancellus, you may also like:
Bandcamp Daily your guide to the world of Bandcamp